— Jag är ide nog fåfäng att tro det, mv Gras ham, swarade hon litet föraktligt. — Jag sade det icke för att smickra er, mrs Dorrance; men det blir emellertid förhållandet, då mrs Walton gör räkning på er till flera roler, och utan er måste således hela raden tablåer falla. — Jag kan ingenting göra derwid, mr Graham. Då Emilia icke har skickat sin man efter mig som hon lofwade, är jag utan ledsagare. Det gagnar icke, ett ni lofwar att blifwa det, då ni wet att min man har förbjudit mig att mottaga någon uppmärt: samhet af er. — Men, mrs Dorrance, er man har tagit till-baka detta förbud, afbröt Graham henne ifrigt, och medan han talade, såg han ned igenom hela raden af rummen, ty de stodo begge midt i hwardagsrummet. Hans röst war kanske en half ton lägre, under det han fortfor: — Jag mötte honom i dag och bad om tillåtelse att få wara er kavaljer i afton, och han swarade straxt, att han deremot ingenting hade att inwända. Jag hoppas uu, att ni ej finner något ffäl till att narra edra wänner. Mrs Dorrance kunde icke hindra, att eu miftanfe plötsligen trängde fig på henne, att Graham ide talade sanning. Hon hade naturligtwis upphört att anse honom fom en wän sedan den natt, då han försökt förmå henne att glömma fina pligter fom hustru; och i det hon satte honom i förbindelfe med pen första orsak, fom gjort henne oenig med bennes man, war det icke underligt, om hon fruktade, att Hon skulle åtstilja dem ännn mera. Hon fästade fina ögon allwarsamt på honom. — Mr Graham, talar ni werkligen sanning?