Norrländska Korrespondenten – 16 november 1864, sida 2

Hon hade beställt sig egen wagn, och på den bestämda timman stod den punktligt framför dörren. Mr Walton war icke kommen. O, hwilken lätt-nad, om hon ej hade behöft gå. Ännu en gång gick hon in i fin boudoir — dej lilla förtjusande rum, der hon tillbragt så )många lyckliga stunder, då hennes man läste högt för henne, medan hon hwilande på en foffa, hörde på och uns drade, om wäl någonting kunde wara skönare, än hang rika, melodiska stämma. Nu stod hon här ensam. Ensam! och ack, huru olycklig! Hwarthän hon wände sig, wisade henne de stora speglarne ett blekt ansigte, som de utgjutna tårarne beröfwat hälften af deras glans. Huru förunderligt war det icke! Klockan ringde och tjenarne släppte in en herre i hwardagsrummet. Då mrs Dorrance kom in, mötte hon Edward Graham. — Mr Graham! hwilken händelse har jag att tacka för detta owäntade besök! — Mrs Walton uppdrog mig i går af afton att hemta er, mrs Dorrance; hon fade att hennes man hade oundgängliga förhinder. Mrs Dorrance log, men hennes ögon förändrade ide fitt sorgfulla uttryck, i det hon swarade— Som Emilia ej hållit fin vel af aftalet, är jag också löst ifrån min. Jag far ej ut i afton, mr Graham, och tet gör mig ondt att hafwa gjort er allt detta beswär. Jag mill ide uppehålla er ett ögonblick längre. — Men, mrs Dorrance, er wäninna lät mig lofwa, att jag ide skulle komma tillbata utan er; er frånwaro skulle kasta en skugga öfwer hela sällstapet.