Norrländska Korrespondenten – 16 november 1864, sida 2

förr, när hon såg på sina barn och sin man och måste erkänna Hand godhet och barmhertighet emot henne, aenom att gifwahenne en sådan wälsignelse. Med ett bot: färdigt hjertas egenkärlek beskyllde hon Honom nu för orättwisa och i det hon erinrade fia de lärdomar, fom förr hade blifwit inpräglade hos henne af en öm moder, hwilken nu ide mera war till, tänkte hon, att om hon war bestämd till att wara en icke älskad hustru, wille hon åtminstone lira att bära det med ftåndaktighet. Så aflägsnade hon sig dag ifrån dag allt mera från himlen; jordens törnen sårade henne, hennes hjertas bitterhet tog öfwerhand, och endast stoltheten gaf henne styrka att lida. Slutligen kom en inbjudning till en societet, som skulle samlas hos en af hennes äldsta och bästa wäninnor. Margreta hade hwarken någon böjelse för att gå eller luft att bereda fia derpå, men Emilia Balton mille ide weta af något afslag. Tablåer woro då ännu på modet, och hon träffade anstalter att få dem i stor skala. Jngen utom Margreta motfmarade hennes idc om en MRebeda, och hon aflockade derföre omsider mrs Dorrance hennes samtycke. Dagen för bjudningen fom ändtligen, och Marareta bade hela morgonen warit owanligt sorgsen till mods. Hwarje aldrig få liten omständighet tycktes beräknad att mer oc) mer nedtrycka henne, oc) när den timma nalkades, då mrs Wolton lofwat skicka fin man efter henne, stod hon skälfwande af köld wid den flammande elden och tyckte, att hon gerna wille dö, om hon blott ännu en gång kunde få hwila sitt hujwud mot fin makes bröst.