Norrländska Korrespondenten – 12 november 1864, sida 2

wän, må ni aldrig mera tala ett ord till mig om kärlek. Jag skall begrafwa det förefallna i min egen barm och hoppas, att ni lofwar mig detsamma. Han swarade icke, men han tryckte hennes hand till sina läppar och gick bort, förbannande i sitt bjerta sitt öfwerilade steg fom för framtiden ftulle ställa henne på sin post emot honom. Och i det Marareta nu återigen kastade fia i samma länstol, hwari hon en timma förut öfwerlemnat fig åt en få wåldsam häftighet, begynte hon att tänka efter. Hon såg de faror, för hwilka hon utfatt sig, och det förundrade henne ide längre, att hennes man hade welat beskydda henne mot werlden och dess frestelser. Nu, då hennes samwete waknat ur def; slummer, underlät det ide att förebrå henne hennes willfarelser; den slöja fom egenkärleken hade fastat öfwer allt, war förswunnen, och förödmjukad af hwad hon gjort, skulle hon hafwa gått till sin make full af ånger, om ej de reliker från det förflutna, fom den öppna lådan henne wifare, bade trärt emellan. — Jag fan ej twifla på, att han har älffat mig, fade hon till fig sjelf, i det hon återkallade i sitt minne många små omständigheter från deras fame manlefnad, jag fan ej twifla derpå, och det är jag som bar fört honom till minnet af hang första fär: lek. Men han gjorde mig orätt genom att dölja det för mig; hade jag wetat, att bans hjerta en gåna till! hört en annan, skulle jag hafwa gifwit mera aft på vet, men jag litare för mycket på min egen matt. Om jag uu fade till honom, att jag hare bandtat I criktigt att jag insåg mina fel, huru skulle han icke då triumfera öfwer mig och alltid förehålla mig sin första färlef fom en buse, hwarmed han kunde ffräme ) ma mig til undergifwenhet. Nej, det skall Han icke —2 — — — — —