Norrländska Korrespondenten – 9 november 1864, sida 3

kade kusken tillbaka och ställde mig på balkongen och passare på, emedan jag fruktade, att Howard kanske hade warit på klubben, hwarifrån han återwändt hem under det intagna winets inflytande, få att ni mår hända kunde komma att lida af hans häftighet. Jag kunde ide på annat fött förklara den föräns drina, fom föregått med honom. Jag såg allt, och vå han lemnat rummet, wille jag gå in till er, men wid hwarie förfök att öppna såg jag, att jag förskräckte er. Då ni gick in i salen smög jag mig hastiat och förfigtigt in, och fom jag gisfade, att ni gått in i bibliotheket, följde jag efter. Det öfriga wet ni. — Huru oförsigtigt! mar det utrop, fom undslapp Margretas läppar. Graham rynkade ögonbrynen. Jaa är inaent ing för er, mrs Dorrance, sare han otåligt: iag tror icke en gång, att ni betraktar mig som en wän, — Huru kan ni tala så, mr Graham? sade hon och räckte honom fin hand. Jag har alltid tänkt godt om er, men ni infer ju fjelf, huru oförsigtiat ni i natt har burit er åt — i hwilken ställnina ni har bragt mig, om min man nu infunne fia. Men jag skulle önska, att han fom! tillade hon häftiat, jag skulle icke gifwa honom ett ord till förklaring; han skulle lida, såsom han förtjenar. — Tänkt godt om mia! upprepade Edward Gras ham; ni har tänlt godt om mia, säger ni. Margreta, om hela ert hjerta wore uppfyldt af kärlet till en anuan, om hans röst wore den enda musik, ni brydre er om att lyssna till, hans leende ert enda solsken, skulle ni vå wara nöjd, om man endast tänkte godt om er tillbaka? — (Forts.)