Norrländska Korrespondenten – 9 november 1864, sida 3

förlåtit och glömt allt, om ej detta hade warit — och hon pefade på bordet: fe der, mr Graham, han älskar mig ej; han har aldrig gjort det; här ligga de gömda minnena of en djupare kärlek. Säg mig, ni måste ju weta det, mar min man någonsin er systers förklarade älskare? Edward Grahams tunna läppar woro tätt fame manpresade, och hans gråa ögon gnistrade med en stålgrå glans, i det han swarade: — Ja, mrs. Dorrance, då han första gången såg er, war han Helenes trolofwade. — Jag skall hämnas på honom, sade hon hastigt, medan hennes ögon gnistrade. Ett till hälften förborgadt leende krusade Grahams läppaf, medan hon talade, och då hon steg upp och framtog en far ur sin arbetskorg, närmade fig honom och bad om tillåtelse att få klippa en lod af hand hufwud, kunde han ej dölja det triumferande uttryck, fom härwid gick öfwer hans ansigte. Hon lade haret likgittigt på bordet, alldeles som hon skulle hafwa gjort med en fjäder eller en bloms ma utan doft, och då såg han, att han sin begärliga ifwer blifwit storligen bedragen, då han häri trott fig finna anledning att hoppas på framgången af sin plan. — Jag måste be er som en wän till min man — här antogo Grahams öaon åter deras förra glans, men den omisstänksamma Marareta fortfor — att ni icke omtalar wår olycka. Jaa wet ej, hurn mycket ni kommit till att fe det, ty jag trodde, att dörren hade blifwit stängd för er, få snart jag kommit in. — Jag skall förklara er det, afbröt Graham. Då er man så häftigt stängde mig ute, upptäckte jag, att den ena af fönsterluckorua i hwardagsrummet icke blifwit stängd, utan endast löst tillskjuten. Jag fic