bleknade hennes ansigte och hennes läppar darrade. Hon war i begrepp att kasta den i elden, men plöt8ligen förändrade fig uttrycket i hennes anfigte, ett trumferande leende lekte i hennes ögon, medan hon omsorgsfullt lade den tillbaka i papperet. Händelfewis fom hon att fe åt dörren; den stod på glänt och det war, fom skulle hon blifwit förwandlad till is, då hon mötte Edward Grahams ögon, fom woro fästade på henne. Med fingret på läpparne närmade han fig henne med ljudlösa steg. — Hlif ej förskräckt; jag skall på ögonblicket förklara för er, huru jag kommit hit. Sätt er ned; ni blir sjuk; ni ser allaredan ut som om ni wore det, med ert bleka ansigte och edra hwita läppar. Min dyra mrs Dorrance! Låt mig säga er huru högt jag tillber er, på det ni må kunna ursäkta min efterhängsenhet. Margretas röst war hes, då hon swarade: — Nej, ni får ingenting sägaa mig. Hwad skulle han säna, om han funne er här? Gå — gå! Jag ber er derom. Jag ryser, när jag tänker derpå. — Jag skall gå, om min frånwaro fan på något sätt lugna er. O, Margreta, om jag wågade be er följa med mig! Hwarföre skall ni bli här och tåla en sådan behandling, som den jag i natt har warit wittne till? Dyra Margreta, will ni ej tillåta mig att beffydda er emot honom? Mrs Dorrances sinne war sysselsatt med andra ting; hon förstod ögonskenligen icke hans mening, ty hon swarade lugnt: — Ni är mycket god. Jag är ledsen, att ni måste dela hans wrede med mig men ni måste uvsäkta honom för min skull. Jag har aldrig förr fett honom få hård. Hwad mig angår, funde jag hafwa