Norrländska Korrespondenten – 9 november 1864, sida 2

Margrela. Berättelse af Clara Moreton. (Forts. fr. N:o 88.) Hon skret ide, fastän hennes arm skälfde af fmärta; hon sökte icke, fom förut, slita fig ifrån honom; bon gladde fig snarare wid tanten på, att han lagt personligt wåld till den förödmjukelse, han bade tillfogat henne genom sitt ohöfliga uppförande emot Graham. Hon log derföre kallt och swarade hånande: — Edra egna passioner, min berre, hafwa förwandlat er till den djefwul, ni erkänner er wara, hwilket jag ide fan bestrica — nej, ide en gång twifla! på, tillade hon, då hon betraktade fin arm, fom han nu hade släppt, och derwid sick fe en blodsdroppe rinna ned åt def fläta yta. Hon swepte fin näsduk deromkring och wille gå ut ur rummet. Dorrance ftod emellan henne och dörren. — Margreta du gjorde mig wansinnig, sade han. — Jag wisste ide, att jag tog få måldjamt — hör mig — wi måste förstå hwarandra. — Jag förstå er nu tem låt mig gå. — Nei. jag mill ide. Du stall först lofwa mig att — — Stall! ropade Margreta; kall! er intet. J det hon sökte beherrska fig sjelf, tillade hon med mera wärdighet: — Då ni öfwerwunnit er häftighet och tan bes ligen wäl, swarade hon Jag lofwar