Norrländska Korrespondenten – 9 november 1864, sida 2

öfwer hennes operakjol, kontrasterande med dess bländande hwithet. Hon kastade håret tillbaka från tinningarne; de bultade smärtsamt; hon tryckte sina små, juvelprydda händer emot dem, och det hon reste fig, få att kjolen sjönk ned till hennes fötter föllo hennes ögon på hennes wälbildade och intagande gestalt, fom wisade sig i spegeln midtemot. Fängslad af sin egen wilda, bländande skönhet, gick hon närmare, hwarwid hon råkade att trampa på den neffallna buketten. Ack! så förtrampade hon ju äfwen sitt lifs blommor. — Mia! fade hon, i det hon fortfor att betrakta fin bild i spegeln. Ar det möjligt, att Howard Dorrance har hehandlat mig få skändligt? Hur ofta Iof wade han ide, innan jag blef hang hnstru, att endaft studera mina önskningar; och nu, derföre att jag enwisades att få en önskan uppfylld har han hämnats på mig få afskywärdt, icke skonat mina fänflor, ide en gång i en annans närwaro, och ytterligare ökat skymfen genom misshandling! Och hon såg ned på sin arm. Det ljud, fom förut hade förskräckt henne, Hörs des åter. En fönsterlucka knarrade: det kunde wara winden, men förfärad skyndade hon ut ur rummet, genom salen och in i bibliotheket på andra sidan. Ljuset brann der ännu, och det första föremål, som mötte hennes blickar, war den öppna lådan, som hennes man glömt att stänga. Hon tog upp den lille kransen och läste namn och datum. Den föll ur hennes darrande händer, och i hast genomsåg hon de andra sma minnena. En gång tänkte hon på att lossa en packa bref, men hon wågade ide. Bandet, fom sammauhöll dem war försegladt. Slutligen fom hon till den långa, kastanjebruna hårlocken, och nu