Norrländska Korrespondenten – 9 november 1864, sida 2

handla mig på ett passande sätt, skall jag höra er — icke förr. — Du måste böra mig nu, fade Dorrance be stämdt och tog hennes händer samt höll dem fast mellan fina. — Nej, iag mill ej höra ett enda ord. Låt mig gå, Howard Dorrance. Jag will ej tåla detta. Jag batar dig, O himmel! jag skulle önska att jag aldrig hade gift mig, och utmattad af den ansträngning hon gjorde för att befria fig, sjönk hon tillbaka i länstolen och utbrast i en krampaktig gråt. Men hennes tårar wero icke wälgörande. De kommo af sårad stolthet — af förödmjukad fåfänga — af öfwerwälrigande häftighet; och då hennes man, som wid deras åsyn kom i ett lugnare tillstånd satte sig hos henne för att trösta henne, winkade hon ho nom bort ifrån fig med handen och fade snyftande: — Gå bort! Gå bort! jag skulle önska, att jag more död; då wore jag fri från dit tyranni. Dorranee swarade icke ett ord, utan gick upp på sitt rum. Margreta kastade sig tillbaka i länstolen, begrof ansigtet i de mjuka dynorna och war under några ögoublick ett rof för den häftigaste sinnesrörese. Jnga sielfförebråelser blandade sig i hennes bitterhet och harm öfwer hennes makes uppförande. Hon war den förnärmade parten, och hon beslöt, att hennes man skulle tillstå det och bedja om förlåtelse, innan hon åter mille taga honom till nåder. Hwad hade hon ajort? Ingenting. Men han! Jnaa ord woro tillräckliga att skildra öfwermåttet af hang brott. Ett buller förskräckte Margreta; hon såg upp; hennes kam hade fallit ned och dragit med sig den tunga öjan, och nu föllo hennes rika, swarta lockar ned