Wales, ffulle hafwa den werlan att in gifwa hela den engelska nationen de wänskapsfullaste känslor mot Swerge. — J Swenska Arbetaren läses: Ibland de björnjägare i Lappmarken, som med mycket beröm utmärkt sig, förtjenar att nämnas en man i Wilhelmina soecken, som ännu lefwer, och bör ställas i bredd med många andra, som i detta afseende förwärfwat sig något rykte. Han är till sitt yttre bonde och heter Jakob Pehrsson samt är nu omkring 60 år gammal. Denne Jakob har åtskilliga gånger — ibland ensam och stundom i fälffap med några andra — haft all: warsamma och bloviga fejrer med björnarne och derwid utmärkt fig såsom en oförskräckt man. Dels med kulor och spjutstygn, dels genom anbringande af giller har han dödat omkring minst 70 björnar, af hwilka han ofta erhållit blodiga blessyrer. Ett af hand jagtifwentyr war isynnerhet märkwärdigt. År 1863 om hösten gjorde han i sällslap med sin fader f. nämndemannen Pehr Jakobsson i Skansholm en utwandring till skogen, för att efterse ett s. k. flags jern, fom han någon tid derförut på ett ställe utgillrat för en i nejden wistande björn, hwilken under sommarmånaderna hade skamlöst utöfwat sin roflystnad emot åboernas å betesmarkerna utsläppta trea: tur, hwilka ofta ofredades och dödades. Wid ankomsten till det ställe, der gillret war anbragt, möttes Jatob och hans far der af den owäntade anblicken att fe nalle — en werklig jätte i sitt slägte — fastsittande i slagjernet. Wid åsynen af karlarne lösryckte sig dock björnen snart och rusade i wildt raseri mot dem, Jä garne råkade i en swår belägenhet, och utgången syntes högst twifwelaktig. Fa: dren Pehr beröfwades mid björnens an: fall sin fria ställning och blef liggande under den förfärligt wrergade fienden. Af björnens betar erhöll gubben out: plånliga minnesmärken, inalles 18 större och mindre sår, och han hade säkerligen blifwit dödad, om icke Jakob emellertid med sin kraftiga arm sträckt sitt spjut emot björnen, hwilken derigenom hindra: des att längre hålla sitt rof. Snart frigjorde sig dock björnen från det mot honom utsträckta och i bröstet intryckta spjutet, — och Jakob blef genast anfallen af fin förfärliga motståndare, hwilten med stegradt raseri förnyade sin strid. Detta ögonblick war afgörande, — det förde i sitt sköte lif eller död. Jakob war nu beröfwad sitt stridswapen, ty med ett enda herkuliskt tag frånryckte björnen honom spjutet och slungade det ångt afsites. Sären tycktes åter ide hynnerligen beswära björnen. Han stod upprätt ställning mot Jakob, hwilken börjate känna att förskräckelsen öfmerwäldigade honom, isynnerhet fom han nu icke hade något wapen att wärja sig med mot nalles alla skarpa hugg och smidiga krumbugter. Jakob, en högwext och stadig man, egde i den tiden en owanlig kroppsstyrka, och nu war det just fråga om att wisa,