En wagn rullade hän öfwer stengatan och ftannade framför huset. Fru Dorrance drog gardinerna åt sidan och tittade ut. Hon såg en ung man springa ur wagnen och skynda uppför trapporna. — Allt är i ordnina, Matty, sade hon; häng min kappa omkring mig och säg till herr Dorrance, när han kommer hem, att han icke skall sitta uppe och wänta på mig. — Herr Dorrance är i bibliotheket; han kom hem, innan klockan slog nio. — Godt: jag skall gå derigenom, når jag går ut; och hör, Matty, du fan ju bli uppe, tills jaa fom mer tillbaka; jaa will hellre, att tu skall göra det, än Richard. Du fan ju bli sittande hos barnen, sedan det andra tjenstfolket gått till sänas Matty gäspade, och rå hennes fru lemnat vums met, mumlade hon något sjelf om hurn beswärliat det war att arbeta hela tagen och fitta uppe hela natten; men då hon gick in io näfta rum, förmwandlar des rynkorne på hennes panna till ett småleende, ty hon höll af de kära små. Hon satte en stol bredwid deras läger, lutade hufwudet mot en dyna och sof snart lika hårdt som barnen. Emellertid hare fru Dorrance gått ned till bibliotheket och stannate mid dörren. Hennes hjerta slog häftigt. Hon tarrade wid tanken att nödgas bära fin makes misshag, men hon wånade ej lemna buset, utan att underrätta honom derom. Samlande allt sitt mod, inträdte hon i rummet. — Det gör mig ondt, att du ide går med i af ton, Howard, men jag fom hit blott för att säga, att du för mig ej behöfwer hysa någon fruftan; din wän, herr Graham, är min kavaljer. (Forts.)