Norrländska Korrespondenten – 2 november 1864, sida 2

Jag gifte mig med dig wid sexton års älder — en enfaldig skolflicka, som jag war — för att bortkasta frihet och lyda; nu, då jag är tjugo år, will du inspärra mig fom en nunna, om det ftod i din matt; men jag will ha fer års erfarenhet ännu. Sedan skall jag kanske ledas wid werldens nöjen, liksom du nu ledes mid dem, och då skall jag bli hemma och försaka dem; men nu begär du för mycket af min. En isande köld spred fig öfwer Dorrances ansigte, i det han lyssnade till fin hustrus owänliga och hjertlösa swar. — Du tala om mina motiver. Margreta, fade han, fom om de wore andra än dem jag framställt;! hwad menade du dermed? — Nå, om du önskar att jag skall yppa dem, så är det swartsjuka på mig för den uppmärksamhet, man wisar mig, den beundran, jag wäcker i sällskaper; dessa äro de bewekelsegrunder, fom förmå dig att med I egenfärlek wilja hålla mig undan ifrån dem, ) — Margreta! — Hwad behagas? Jntet swar följde, och hon fortfor: — Se ide få på mig för all del; har du någonting att säga, få tala. — Marareta! Du fan ide mena hwad du säger. Swartsjuka! Egenkärlek! Det war för din egen lyckas skull lika mycket fom för min, fom jag så ifrigt sökte aifwa dig afsmak för werldens njutningar och nöjen. Jag fer, att min kärlek, min lyda är inaenting för dia: allt skall uppoffras på fåfnägans altare. Ack, Margreta! om det war enfaldigt af dig att bortkasta din frihet, medan du ännu war en skolflicka, så war bet dnbbelt dumt of mig att anförtro min lycka åt en sådan.