Norrländska Korrespondenten – 2 november 1864, sida 2

Margreta. Berättelse of Clara Moreton. (Forts. fr. N:o 86.) — Wore jag öfwertygad, att det i längden skulle funna göra dig lycklig, att hängifwa dig åt ett nöje, för hwilket du har mycken böjelfe, skulle jag ide föfa att beröfwa dig något deraf. Zag skulle för din sknll afftå från hemmets fröjder, i hwilka jag endaft finner njutning; men desfa beftändiga förströelser, i hwilka din böjelse skulle inlera dia, skulle ide allenast beröfwa dig den största wälsignelse som Gud kan skänka, nemligen helsan, utan äfwen utöfwa ett skadligt inflytande på din moral, och ritt hjertas bästa känslor skulle wissna bland den fina werlsdens glitter i dess qwalmiga hetta. Jag har tywärr alltför ofta fett, hwilka wertningar de medföra, och för dessa wille jag gerna bes wara min älskade hustru. Will vu då inte, min egen Margreta, lägga din hand i min, fom på mår bröllopsdag, och åter lofwa att älska, ära och lyda mia? För ett ögonblick, men endast för ett ögonblick hade Margreta Dorrance gifwit efter. Det olyckliga ordet lyda wäckte åter den motståndsdjefwul inom henne, fom hennes mans allwarsamma och milda ord nästan bekämpat. Hon drog fin hand, fom han försökte trycka, häftigt ifrån honom. — Du predikar förträffligt, fade hon; men, ins len wältalighet fan dölja dina werkliga motiver för mig. Kom ihåg, Howard Dorrance, att du är tio år äldre än jag och följaktligen haft tio års nöjen mera.