Norrländska Korrespondenten – 2 november 1864, sida 2

— Jag är fullkomligt ense med dig. Dorrance, och det förundrar mig, att du har kunnat tänfa på mig, då den sippa gamla ungmön, mamsell Ellen Gras ham, passade dig förträffliat och, såsom alla påstå, war nära att dö för dig. Det war just den perfon som du kunde önska dig; hon hotar sällskaper lika mycket fom du och predikar beständiat för mig om huslig lycksalighet och dylikt strunt. Det war skada, att du icke förälskade dig i henne, — icke sant? Herr Dorranee sliftade färg; han wände fig bort och gick hastigt fram och tillbaka i rummet. Hans hustru fortfor: — Man berättar, att du warit uppmärksam mot henne, innan jag kom hem från pensionen; och, allwarsamt taladt, tror du inte, att hon passade bättre för dig, än jag? Hennes man stannade wid sidan om henne såg henne rakt i ögonen och swarade Ingnt: — Jo, det tror jag, Margreta. Utan att låta fia skrämma af den allwarsamma ton, i hwilken detta blef sagdt, och fulllomligt säker på, att i hennes makes hjerta aldrig funnits något annat ideal, än hennes egen person, och att han hwilfet ögonblick fom helst tunde återwinna fin förra matt fortfor hon med sitt gäckeri. — Och tänk, om du nu werkligen hade haft medlidande med henne och gift dig med henne — — Gud gifwe, jag det hade! utbrast herr Dorrance, och hans hustru läste klart i hans nu få bes dröfwade och bleka ansigte, att dessa ord ide utan betydelse undfluppit hans hjerta. Margreta war på ögonblicket besegrad; hon talade ej mera ironiskt, ty de känslor, som ömma ord