Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1864, sida 3

och mild, förklarande det hela, tills hennes älskade bild bleknade bort i sorgens och saknadens tärglänfande dimmor. Wid bdylifa tillfällen war det alltid Otto fom tröstade; men då de gamle hade gått till hwila, smög han fig ut i Norrlands herrliga sommarnatt. Då kastade han sig ned på ängens gröna matta, der han få ofta sutit med Nikoline, och då togo ungdomskäinslan och sorgen ut fin rätt, ty bittra och s:rida woro de tårar, hwarmed han kallade tillbaka henne, fin barnz doms leksyster, fin ungdoms älskade; men när då det första utbrottet af smärta hade lagt sig, då betraktade han skyarne, hwilka seglade längt, långt bort mot främmande kust, och han skickade då med dem en fär helgning till bruden, fom sofwer i Amerikas jord. Och det susar i stogen och forsens stämma ljuder fjerran; då kännes det så friskt, så ljust i ynglingens själ. Han blickar åter uppåt till tem ewige fadrens boningar, der han är förwissad om att få träffa fina föräldrar, fin Nikoline, och der han hoppas få fe fin rena nngdomsdröm förklarad i ewig hällhet, geuom ewig kärlek. Slut.