wid M. öfwer natten men i god tid följande morgon återwände Otto med de gamla makarne och lilla Elin till de senares fosterbygd, A. socken i Helsingland. Junan Fort blef en liten hemmansdel inköpt, den Otto skötte med flit och drift. Äfwen i andra affeenden höll han fina löften, ty han blef för Nikolines föräldrar den ömmaste son, det bästa sällskap, och de skänkte honom af fullt hjerta sin tillgifwenhet tillbaka. Lilla Elin wäxer upp till tröst och glädje för sin omgifniug, synnerligast genom den stora likhet med Nikoline, fom i hennes ljufwa barnansigte tydligare röjer fig för hwarje dag. Witr skymningsbrasan fan Otto fitta både länge och wäl och betrakta henne, under vet att ett sorgset småleende leker på hang läppar. Om det är saknadens smärtfulla känsla, eller en ljuf, ännu dunkel framtidshägring, som orsakar denna rörelse, är ännu icke klart för honom sjelf eller någon annan. Wid Erik Pehrsons och hans hustrus återkomst till hemorten hade några slägtingar och bekanta upp fökt dem. Dessa påhelsningar fortsattes sedan med all wälwilja och wänskap; ty de ringare eller obildade af samhällets barn förstå sig ännu icke på den skarpa aränslinie, fom de bildade klasserna uppdragit emellan wälståndet och armodet, och hwilken näftan alltid röjer fig i en sårande tillbakadragenhet å ena sidan och en djup skygghet å den andra. De aamla makarne hade dock sin bästa tröst och glädje i fostersonens ömhet och sällskap samt i barnets oskyldiga lekar. De woro då wanligen mycket språksamma och talade ofta om fordna dagars ans språkslösa nöjen; och då uppsteg alltid Nikoline, lik en engel, på den sköna taflan, och stod der så leende