Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1864, sida 3

Howard Dorrances stolta läppar förwredos, i det han swarade: — Jag tillstår, att jag har warit så enfaldig att tro, att du denna enda gång skulle gifwa efter för mina önskningar. Du wet mycket wäl, hur högt jag ogillar kostymbaler, och brydde du dig det minsta om min mening, skulle du hafwa sparat mig den smärtan att behöfwa uppmana dig att upphöra med widare förberedelser dertill, ty jag will ite göra dia sällskap. Margreta Dorrances ögon blixtrade; men då hon betraktade fin man, mötte hon en blif, fom hennes egen. Annu hade hon aldrig uppenbart trotsat honom, och nu war der något i hans fasta, allwarligare blick, som höll tillbaka de ord, hwilta swäfwade på hennes läppar. Med en wåldsam ansträngning qwäfde hon sitt hjertas häftiga känslor och swarade med ett lugn, som förwånade henne sjelf och ännu mer hens ned man: — Det är bra min herre; det bliv naturligtwis fom ni säger. En lång pauns inträdde. Herr Dorrance hade icke funnit det motstånd, han wäntade och hand hjerta blidkades genom denna eftergifwenhet, fom han ide ett ögonblick betwiflade, att hans hustru hade wisat för hang önskan. Han flyttade fin stol närmare intill henne, och hans djupa, låga röst tilllännagaf myc fen ömhet, då han fade: . — Jag skulle önska, Margreta, att wi passade bättre för hwarandra. — Det skulle jag också önska, swarade hon lakoniskt. Detta swar afskylte honom ett ögonblick; men, ledd af de wänliga och milda tankar, som nu hade öfwerwäldet i hans hjerta, fortfor han: (Fortj.)