Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1864, sida 2

trösta honom. Modren talade om Nikolines sista dagar och huru ömt hon hade warit fästad wid sin Otto, och Erik Pehrson fortsatte med dessa ord: — Ja Otto! wäl förstå jag din fora och saknad, men tänk dock uppå, huru mycket olyckligare jag är. Tro dock icke att det är mitt wälstånd jag saknar, ty detta wore wäl det minsta; men ser du, jag har ett annat bittert qwal, hwarom du ej eger någon aning, det är samwetsqwalens brand, som tär mig. Jag återwwänder mu till min hembygd, en gammal, barns lös man, och fan ej lösslita mig från den tanten, att det måhända war min hårdhet, min galna reslust, fom bäddade mitt enda barns graf i det främmande landet. Derföre wille jag få gerna, fom en tröst för mig, hoppas på en ljusare framtid för dig. Jag önskar det af hjertat, ty äfven dig har jag beredt myc fen fora; men du är få ung ännu och ffall finna en ans nan Nikoline att löna din trohet, och i Amerifa ffall vu äfwen winna ditt bröd för det rena, kärleksfulla upp: fåt, som förde dig vit. Men ett ber jag dig, när du kommer dit bort, få helsa till mitt barns graf och bed henne, min Nikoline, förlåta att jag tog hennes sällhet, hennes kärlek, och derigenom hennes oskyldiga lif! — OM dig, Otto, beder jag ännu en gång: förs låt mig, äfwen du, och tänt ide sedan med owilja på den arme tiggaren i Swerige! — Nej! nej! säg icke få! utbrast Otto med plötsligt återwunnen kraft. Ack, jag wet nu mitt mål här i lifwet! det blir mig så klart, sedan jag betraktat dessa wissnade blommor, fom min Nidkoline skickat mig. Min resa är redan fulländad. Hwad skulle jaa wäl nu göra i Amerifa? Man refer ej få långa wägar, endaft för att återfinna en graf! — Men I, min Nikolines föräldrar, hos eder måste jag stanna för att