Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1864, sida 3

Och Julie reste sig och omfamnade innerligt sin man och sin swägerska. ö — Sa, fade Carl, Gud har underligt sörjt för oss, min goda syster. Wi lemnade wårt fädernesland i en lycklig stund. Der gick oss allting illa och här har allt gått wäl för oss; derföre sakna wi icke heller få särdeles Swerige; men nog finnes der ändå per-. soner, fom jag älskar och aldrig glömmer. J första rummet fröken Eva L. ..; ännu i denna wecka mill jag tillskrifwa henne, liksom jag gör för hwarje år, och åänyo tacka henne för den sällhet, det oberoende jag njuter, hwilket i alla fall just hon ursprnngligen beredde mig. — Äfwen jag will skrifwa till henne, sade Julie; kanske war jag ej alltid så tacksam, så tålig jag borde hafwa warit emot den, som gjorde så mycket för oss. Dessutom inser jag nu, sedan jag sjelf fick så mycken sällhet för mitt hjerta, hurn olycklig och ensam frö fen Eva skulle känna fig. Men jemte henne finnes det äfwen andra, hwilkas minne jaa älskar och aldrig glömmer. Jag menar wårt ressällskap från Europa, den norrländsta bondfamiljen. Af, mycket ofta fom: mer jag ihåg min bleka wänninna, min lilla Nikoline, fom nu sofwer, jemte fin gamla farmor, på främlingskyrkogården i Newyork. — Men jag, sade Carl, tänker mest på hennes arma föräldrars faknad. Då jaa genom wåra sist anlända resande fick bref från Nikolines far och han deri berättar mig fin förlust och fin tillämnade åter resa till Swerige, röjer fig dock, oaktadt hans under gifwenhet, hang djupa sorg, hang bittra fielfförebråelfer. Tungt och foraligt måste detta återwändande hafwa warit, ty i Amerika har Han dot lemnat det dyrbaraste han egde: fitt barns lif och def graf.