Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1864, sida 3

och Julie. Hwad hafwa de wäl att sakna af Swerige? Deras sista dagar, derstädes hade warit så bittra, få fulla af qwal. Äfwen deras barndom hade warit få sorglig, def himmel få molnhöljd, och der är först på Amerikas jord, mid fina egna barns lekar, fom de fått ett begrepp om barndomeng rifa och oförgätliga eden. Elfte kapit let. Atwandrarne. Wi bedja nu läsaren åter följa of till den ort, hwarifrån denna lilla berättelse först utgick, nemligen norra Helsingland. . Det är i December månad, samma år fom wi lemnade Amerita. Winterdagen är dyster och kulen. Snön täcker redan dal och skog. Klockan är knappt tre på eftermiddagen, men redan börjar skymningen inträda. J den få kallade gästaifwarestugan wid M:s gästgifwaregård uppsöta mi twå resande, hwilla ligga of; om hjertat. De hafwa nyligen anländt och siita nu tåligt wäntande på skjuts. Det är en man och en qwinna jemte ett barn. Deras drägt utwisar fattigdom, och de hafwa dragit sia långt in i det mörka hörnet, der de tarit plats, liksom de fruktat eller skyggat tillbaka för sina medmenniskors blickar. Denna tillbakadragenhet etter skygahet är Lätt igen fänlig, den är wanligen armodets och olyckans. (Forts.)