Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1864, sida 3

— Men inwände Carls hustru, den stackars äl: skade Nikoline hade ju också en fästman i Swerige? Det är ingen fom tänfer på honom; men jag betlagar honom mest, ty det måste bli rysligt för honom att få höra, det hans hjertas brud för alltid gått bort och att hon utandades sin sista suck så längt skild från honom. — Men han lider dock ide af samwetsqwal, han, som den arme fadren, swarade Julie, och huru stall wäl han kunna upphöra att sakna en sådan dotter? Hon war så mild, så älsklig, min lilla Nikoline, och aldrig tänkte hon på sig sjelf, utan endast på andra. Ack, hon war mycket, mycket bättre än jag, och der före beskärdes henne ingen widare lyda på jorden, ty hon hörde icke hit; men aldrig glömmer jag ändå, huru hon under de långa dagarne på hafvet alltid, fasten sjelf olycklig, hwiskade hopp och tro till min nedtryckta och ändå upproriska fjäl. Men skulle jag ännu en gång tomma till Newyork, då skall jag gå till kyrkogården och söka få reda på min lilla Nikos lines graf och der tacka henne ännu en gång med tårar och blommor. Oh de warma tårar, hwilka redan nu runno utför Julies kinder, bemwifade bäst att hennes känsla war sann. Emellertid hade de minnen, hwilka trängt sig på syskonen, gifwit deras sinnesstämning en skymt af melankoli. Den gaf tock smäningom wika för dar gens bestyr och oskyldiaa nöjen. Och den fattige inspektorn med sin och sin systers familj fortfar att finna sig lycklig i det främmande landet. Bref till Swerige, till fröken Eva underrätta årligen om deras tilltagande wälstånd, deras husliga sällhet. Intet spår till hemlängtan röjes i dessa bref, och det är naturligt att den ej kan finnas hos Ca