Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1864, sida 2

med kärleksfulla ord och blickar att lugna honom och mildra hans sorg; och han, som äfwen förstod hwad hennes moderliga hjerta sknlle lida, öfwerlät fig innere ligare till hennes ömhet och wårdt, mil wetande att war bästa sättet att trösta qwinnans och modrens jerta. Några weckor efter modrens och dottrens död återwände Erik Pehrson med fin hujtvu till fofterjorden. Skeppsbrutne på jordiska egodelar och familjelifwets sällhet, förtröstade makarne dock på Gud och på hwarandras ömhet och öfwerseende. Men under denna återresa till fäderneslandet lämpades mången bitter strid i mannens själ. Den marterades af både saknad och längtan, och dessa känslor tilltogo i styrka, ju mera han närmade sig Europa; tt der, långt borta, slumrar dock hans moder, hang Nikoline, och med saknad och längtan är vet derföre fom han under nattens tystnad blickar tillbaka till det främmande landet, och oroligt slår hans hjerta och brännande äro hans smärtas tårar, tills de ewiga stjernorna börja sin nattwakt i det blå och lysa hans ensliga wäg öfwer djupet. Då minnes han på en gång, att samma stjernor lysa lika klara och stralande på de kära grafwarne i Amerika, som öfwer nordens skogar, och en röst hwiskade då i hans siäl om hwilans ljufhet, om det ewiga hemmet och om återseendets obeskrifliga salighet. Tionde kapit let. Carl och Julie. Jnnan mi lemna Amerika, efter vet flyttiga bes sök wi gjort der, måste wi äfwen besöka andra ber kanta. Wi mena naturligtwis Carl och Juli Ellertz, de unga syskonen, hwilka i Swerige genomgått så bittra olyckor. (Forts.)