Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1864, sida 3

— Farmor, huru är det med dig nu? Det är Nikolines stämma. På hennes enträgna böner hade hon fått fin plats bredwid farmodren, få att den sistnämnda med lätthet funde fe och tala till henne. Den gamla gumman låg tyft och som det tycktes mycket sjuk. Hon liknade en nyss afliden menniska och man såg att för sjukdomen och döden återstod ej mycket arbete. Äfwen Nikoline war mycket och sorgligt förändrad. Då man här såg henne, war det swårt att igenkänna den unga, blomstrande flickan, hwilken uppwäxkt i Norrlands friska skogsbygd. Hon war owanligt mager och såg mycket lidande ut. Blott på ögonen, deka så milda och själsfulla ögon, igenkände man ännu den fordna Nikoline, och der hon nu låg, tärd af plågor, wände hon dem dock med sitt wanliga ömma och oro liga uttryck till den gamla. — Farmor, hwiskade hon, stackars farmor! Tala ett ord till din Nikoline och säg mig om du lider mycket? Den gamla lyftade mödosamt sitt tunga hufwud. — Nej, sade hon, nu lider jag ej mera; lampan är snart slocknad. Men du fjelf, mitt stackars barn! du glömmer fom manligt dina egna plågor, för att endaft tänfa på mina. — Nu mera plågas jag ej så myckett, ty jag får säga fom farmor: det är snart slut! och jag är få glad att mi få följas åt i döden, liksom wi gjort i lifwet, och wi resa änså alltid hem, farmor! ide till Swerige, utan till det bättre, ret himmelska hemmet! Men, stackars far! stackars mor! som blifwa allena på sin resa! De skola allt sakna oss mycket, när de tomma till Norrland; men wi, farmor, skola bedja