Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1864, sida 3

för dem, att de snart måtte komma efter oss, komma hem till Gud! — Ja! suckade ten gamla. Wi skola bedja för vem, ty Erik kommer allt hem till Norrland, han. Ännu har han mydet att lida. Hand hjerta täres redan af ångern, ty han wet nu att han handlat illa; men ban insåg det ej, förrän det war för fent att godtgöra. Ja stackars dina föräldrar, i fall de skola återwända utan dig! — Otto, farmor, ffall råda och hjelpa dem, jag wet det, och fe här, hwad fom skall förmå honom dertill. Det mar en gång hans fifta gåfwa liksom det nu blir min sista helsning till honom! Och Nikoline wisade nu en bukett wissnade ljungz blommor, hwilken låg helt nära hennes kind på drns gottskudden, och mot hwilken hon lätt tryckte fina bleka läppar. — OD! suckade den gamla. Hwilka ljufwa willor menniskan eger, så länge hon är ung; men högt tillade hon efter ett ögonblick: — Sa, Gud skall wäl sörja för vina arma förr äldrar, för din skull och ditt ostyldiga hjertas bön! Nu öppnades dörren och bland de läkare, som inträdde, sågs snart en ung man skynda fram till de sjukbäddar, der Nikoline och hennes farmor hwilade. Det war en landsman till dem, doktor M... hwilken en längre tid wistats i Newyork och för? til fället tjenstgjorde på sjukhuset. Den gamla gumman såa honom först och hen nes matta ögon strålade af glädje och belåtenhet. (Forts.)