stånd att betala öfwerfarten och komma direkt till fä derneslandet! Och stor war äfwen Erik Pehrsons glädje, att i kaptenen hafwa påträffat en landsman, i allo så deltagande och wänlig, fom kapten H Men ad! Försynen hade bestämt den arma far miljen för ännu bittrare pröfningar. Kort efter dess ankomst till Newyork sjuknade den gamla farmodren och äfwen Nikoline. Efter många swårigheter blefwo de ändtligen för en måttlig summa intagna å ett all: mänt sjukhus; ty deras sjukdom syntes blifwa både swår och långwarig. Detta war ett hårdt slag för Erik Pehrson och hans arma hustru, ty till oron för de älskade, modren och dottern, kom äfwen den fruktan, att deras sjukdom kunde blifwa långwarig och lägga hinder i wägen för afresan. Makarne delade nu sin tid emellan lazarettet, der farmodren och Nikoline befunno fig, samt pros menader till hamnen, för att träffa deras landsman. Wi hafwa sett dem på en af dessa promenader; då de sammanträffade med honom och han på deras för: frågan huru fnart han ämnade resa, swarat: fenaft om tre wedor, hade de med bekymrade hjertan emottagit denna underrättelse, ty de älskade sjuka blefwo för hwarje dag sämre, men icke bättre. Redan i flera weckor hade de wandrat denna wäg med qwalfulla hjertan och tunga steg, och wi följa dem nu, för att ännu en gång återfe Nikoline och hennes farmor. 3 den stora sjuksalen, der sängarne stå få tätt intill hwarandra, är det swårt nog att få rätt på fina stackars wänner; men om wi blicka längst upp till höger i rummet och lyssna en minut, höra wi snart en mild röst, sägande på swenska: