Gill nyesnersden! Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 79.) Och få woro säkert de, som i denna lutande, jams manfallna gubbe skulle hafwa igenkänt Erik Pehrsson, den förmögne norrlandsbonden med sin snygga dräat, sin kraftiga gång, sin lifliga och godmodiga uppsyn; och litwäl war det han, ehuru han på de förflutna tre åren syntes hafwa blifwit femton år äldre. Den trogna makan wid hans sida war ide heller numera den wälklädda bondhustrun, med ett gort och lifligt hull. Hennes klärsel, liksom hennes mans, bar wittne om armod, men ti den hade doc förfarit mera skonsamt emot henne, troligen i följd af dennes lugna och tåliga finne. Man och hustru samtalade oroligt med hwarandra. Deras blickar öfwerforo emellanåt ven mängd af fartyg med ala nationers flaggor, hwilka fyllde inloppet till hamnen. Slutligen stannare deras uppmärtsamh t wid ett, fom, ehuru fett genom afständets vuntel, rod tycktes bära de tända swenska färgerna. Deras blickar wändes deck snart till ett föremål i deras närhet, till hwilket de, ehuru med swårighet, lyckades tränga sig fram. Det war en medelålders man, som wid deras åsyn wänligt helsade dem. En skymt af alärje upplyste Erik Pehrsons och hans hustrus anletsdrag wid denna helsning. Deras hemlands toner, det swenska språket, ljöd snart så wälbekant, så hjertligt å ömse sidor. Mannen war en swensk sjökapten. Han fysfelsatte fig några ögonblick wänligt med de båda matarne,