Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1864, sida 2

det war, sjönk den ljufwa taflan i djupet hortom de mörka, skyhöga wågorna, och den tårskymda blicken såg den icke mera. ionde kapitlet. Rifoline. Tre år hafwa förflutit sedan 7Goda hoppet af seglade från Swerige. Det hade lyckligt och wäl ans ländt till: Amerika. Utwandrarne spridda åt olika trakter i nya werlden, hafwa troligen genomlefwat många skiftande öden. För några har medgångens, sol gått upp, och de framlefwa nöjda sina dagar i sitt nyn hemland. För andra åter, kanske för de flesta har mödan warit tung och fruktlös och de hafwa funs nit endast elände och undergång på den främmande jorden. De hafwa dock förmodligen qwarstannat der; men wi lemna åt en mera kunskapsrik och månasidig penna, att teckna deras widare öden samt sysselsätta oss i stället uteslntande med wåra gamla bekanta. Det war en wacker sommarafton i Augusti mår nad 1853. J det oändliga folkhwimmel, som rådde wid den widsträckta hamnen i staden Newyork, en rörs lig och storartad werld för fin, men med fina puls ådror gående genom snart sagdt jordens alla länder, fästa wi läsarens uppmärksamhet på twå anspråkslösa föremål: en äldre man och qwinna. J anseende till trängfeln och äfwen af böjelse gingo de tätt slutna intill hwarandra. Deras drägt war torftig och deras hållning och ansigtsuttryck wittnade om en hög grad af trötthet och bekymmer. (Fortj.)