Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1864, sida 2

alltmera resan fortgick. Julie tyckte att friskhet och hört henne genom huld föräldrawård, genom frånmvar ron af brist och nöd. Hon hade framlefwat sitt barn: Detta är oss redan bekant, fartyget war nämligen Hoda hoppet. . Wi hafwa äfven redan nämnt, huru de bida flickorna, Sulie och Nikoline, med wänskap och förtros ende slöto fig till hwarandra och huru denna tillaif: wenhet ökades, ju mera te lärde känna hwarandra. Det war lidandets, deras ålders, deras själars fömpati, fom förenade vem; och få war vet äfwen wåärden om teras fosterbarn, de små flickorna, för hwilka de woro i moders ställe, och hwilta rde också, med fina milda warma hjertan, älskade med en moders walfame ma och uppoffrande ömhet. Och ändå kändes det så olika i deras hjertan, lefnatslust började wakna i hennes sinne, och det oattadt, eller kanske just för det afstånd, hwarje timme, lade emellan henne och fosterjorden. Nikoline deres mot kände fin fora och saknad bittrare, alltsom rymden blef mera omätlig emellan henne och den hon älskade. Och sedan mar henne fäderneslandet så kärt genom lifwets bästa och skönaste minnen. Det war barnromens aldrig förgätna eden, och vet hade tilldomslif smekt af helsans englar, bland blommor och oskyldiga lekar. Och öfwer detta eden stod slutligens Norrlands gnistrande stjernhimmel med fina purpurz. skyar, sitt granna norrsten, flammande öfwer mörka skogar, der elfwor dansade och dwergar hamrade una I I forsens larm och strömmens wäldiga toner. Och denna minnets tafla stod dertill så herrligt belyst af tärle! tens magiska ljug. Der gingo rosenröda och him melska wäsenden fram och åter, hwilka helsade med ömma ögon, med leende läppar; men act! bäst fom