Norrländska Korrespondenten – 28 september 1864, sida 2

wit honom med begäran om ett penningelån. Han ämnade hjelpa dig, åtminstone med sin borgen; men jag bad honom så innerligt att han skulle afstå detta till mig. Och nu, Carl, blif icke ond på mig! Jag bar för din räkning hos grosshandlar G. nedsatt 4000 rdr, hwilka du, när som helst, eger att lyfta. Dessa pengar äro en gåfwa från mig, ide till dig eller Julie, utan till din lilla dotter, och du eger derföre ingen rättighet att wägra emottaga denfamma. Ack! det är ju blott en swag godtavrelfe till henne, den späda, en godtgörelse, fom mitt hjerta har behof af, derföre att jag, om också ofriwilligt, beröfwade henne det bästa stöd, som försynen och naturen gifwit henne. Jnga onödiga skrupler böra afhålla dig att emottaga hwad jag af godt och wänskapsfullt hjerta gifwer. Jag är, som du wet, rik och dessutom myn dig. Mina pengar hafwa hittills ite stänkt mia få särdeles stor alädie. J dag har jag dock tackat Gud för dem. Du wet också att äfwen min bror är rik och eger blott ett enda barn, och för att riktigt lugna dig, får jag tillägga, att han känner och fullkomligt gillar mitt handlingssätt, samt helsar och önskar dig af hjertat, i Nya werlren, en alla afseenden gladare och lyckligare tillwaro, än här! Och nu, Carl och Julie, mina älskade fosterbarn, lefwen wäl! Om wi ej mera träffas här, få hoppas jag dock att wi en gång skola återse hwarandra der, hwarest allt skall warda klart och förlåtet. Till def tänk med wänskap och försonlighet på eder Eva. (Forts.)