Norrländska Korrespondenten – 28 september 1864, sida 2

Nu knackade det på dörren. Julie skyndade att öppna. Det war brefbäraren, som lemnade ett bref; en aanska sällsynt tilldragelse i det tarfliga hemmet. Carl ryckte det med häftiahet till sig; men när han kastat en blick derpå lade han det med omissnöjd min obrutet ifrån fig. Det är ide ifrån brukspatron S, sade ban. — Men, min lilla bror, du skall wäl i alla fall läsa det! Ac, vet anar mig att dess innehåll är godt! Carl öppnade långsamt brefwet och började läsa. Julie betrattade derunder forskande och oroligt hang ansigte. Först röjde hand min förwåning, sedan blef uppmärksamheten mera spänd och hand rodnande fins ver och hastiga andedrägt gåfwo fnart tillkänna hang siälsrörelse. Slutligen började stora tårar falla från hans ögon ned i det öppnade brefwet. — Min Gud, Carl! hwad är det nu igen? Ber redes dia några nya marter, min stackars bror? ut: ropade Julie. — Nej! nej! wisst ide, twärtom, min goda syster! Låtom oss tacka Gud, fom sänder oss Hjelp, då mi mor ro nära att misströsta. Se här, läs sjelf! Julie emottog och läste brefwet, och äfwen wi wilja taga del af dess innehåll. Det lydde som följer: Till Carl Ellertz! Om jag ej kände ditt goda, försonliga hjerta, ur stånd att hysa något hat, skulle jag ej wåga tillffrifwa dia, ännu mindre erbjuda dig min wänskap och i följd af wänskapens rätt mitt bistånd, min hjelp; men jag känner dig och hoppas derföre, att vu ej skall wägra, då det är fråga om att bereda mitt hjerta en stor glädje. Af brukspatron S. fit jag weta att du tilffrif-! 22. ss tv vn —