resan anbelangar, har den i sin början, fortgång och ände warit så der temligen färglös och alldaglig för att lemna stoff till några pikanta metdelanten och jag besitter, tywärr! ide en Vidars, en Orwar Oprs eller en Iwar Blås mäjterskap i konsten att af en spit anrätta en wälsmakande och lättsmält soppa. Mina damer och herrar, J fån således hålla till gaoto med hwod huset förmår och icke förgäta den aamla satsen: effam den, fom bjuder på bättre, än han har! Till fafen således: J sällskap med det aktade par, i hwars bem jaa under förfluten winter warit gäst, samt mid fivan af min Norrlandstös winkade jag från Effilstunas atterdäck mitt farwäl åt staden med samma namn. Knappast hade wi alivit några hundrade alvar utefter Cffilstuna-ån, få slog mig en kraftig hand på axeln. Jag wände mig om — och min wän Barfe linds friska fysiognomi strålade emot min. Fryntlig som wanliat och morgonfrisk som en herrgårdstupp yttrade han med intagande artighet: — Morjens, min bror! Din närwaro fännar mig ... wåra wägar löpa ofta ihop på sevnare tider. Nyss kom jag rån esterås på lilla Carl Gustaf — då mar tu med; nu reser jag åter till hufwudstaren — då är du också med, du lare gök! Hwilken sympati oss emellan. — Du wet, min bror — swarade jag för att icke blifwa honom komplimangen skylrig — att der du är, der mill jan gerna wara. Ja, min hederlige Bart: lind, om du oc toge morgonrornadens wingar och satte dig ytterst i hafwet, få följte jag dig dit, notabene om du bjöte på fri resa, fom du otwifwelaktigt gör nu, i glärjen öfwer mitt högst agreabla sällstap. — Prosit! Biljetten får du allt betala sjelf, men en frukostrisp anhåller jag du med mig intar nu genast, ty sjön suger. Förslaget godt i och för sig sjelf, hade dessutom naturen för sig, hwadan det med acklamation antogs och frukosten intogs. Efter dess slut frågade mig wobl:täter: behagar bror ett alas? Det blef uppslaget till ett 3:ne timmars dundrande falag, efter hwars slut middagen med derefter följande agrementer försatte wåra finnen i en stämning, wärdig Sweriges glada, sköna hufwudstad, hwars tornspiror nu börjatde att framsticka mellan Mälareberaen. Wistandet i Stockholm inskränkte si till 3:ne dagar, hwarunder spektakler och museer, konserter och andra lofliga nöjen upptogo tiden före min afrefa till Norrland. Bland de angenämaste tim marne under dessa få dagar, woro be, fom bortilade på Blanches Villa, der frukost intogs och der den snillrike och oöfwerträfflige wärden i korthet redo gjorde för sin winter. Han war sio precis lik, som då han for, och sjelfwa arannskapet af påfwen, den han ofta, nästan dagligen sett, men för hwilken han skämtande yttrade att han aldria lät presentera fig, tycktes aldrig ett duag hafwa inwerkat på hans religiösa ortodoxi (någonting fom man nog kunde sagt förut) och ännu mindre på hans demekratiska åsiater (något som man också kunde gett sig hin uppå). Nej, han war lika god republikan när han kom från påfwen, som när han begaf sig dit och det länder honom till heder att han, ehuru tillhörande det stora partiet af europeiska ryktbarheter i denna 7merldveng hufwudftad och såsom sådan icke saknade resurser att presenteras i Vatikanen, lik wäl aldrig äflades efter denna utmär: kelse, för att sedan, såsom wisst folk, skryta med den höga bekantskapen här i hemlandet. Denna omständiahet uteslöt likwäl icke ett öppet erkännande af Pio nonos aktningswärda egenskaper fom pri: