Gill nya werldenl! Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 75.) Andra dagen efter Rosas död körde en wagn upp på gårten, i hwilten grefwen och lilla Gabriella be funno sig. De skyndade brådskande uppför trappan, och då grefwinnan der mötte dem, skrek Gabriela öfwerljudt, fallande modren om halsen: — Julie har ide tagit någon ring, älskade mam: ma! Det är jag fom gjort det och lagt ringen i den lilla asken i Julies byrå. Hon wille refa till Amerika med inspeltorn och hade inga pengar, och hon grät få mycket. Jag hade heller inga pengar och derföre tog jag din ring, för att gifwa henne, få att hon skulle funna få pengar för ven och ide mera behöfwa gråta, utan få resa som hon önskare; men sag nämnde aldrig något till Julie derom, ty då hade hon icke tagit emot ven, och sedan wille jag ochså likna den der goda fåen i sagan, fom tog ett ett guldtors och band det om den fattiga bondflickans hals, då hon fof; ty om da aarne gråt hon få bittert, derföre att hon ide hade pengar, så att hon kunde köpa bröd åt fina gamla föräldrar. Nu har jag fast vig sanningen, lilla mams ma, och du får ide mera wara tedfen, ty jag bar af mormor fått eu lika wacker ring åt dig. Se här! Och barnet upptog uv ett litet etui en briljant ring, hwilten hon triumferande räckte den förwånade grefwinnan. Nu war allt förklaradt och Julies oskuld full komligt uppdagad; men hwad hade hon ide lidit ge: