nom denna underliga, fastän wälmenande nyck af ett bortskemdt barn, fom äfwen på sätt och wis blef en orsat till Rosas död: ty endast för att trösta fin fy: ster lemnade Carl sin hustru, och hans resa beredde det olyckliga närmandet emellan henne och Eva. Jnnan aftonen hwilade Julie i sin brors armar, och åfynen af henne, hennes sällskap, war den bästa tröst han kunde erhålla under fin bittra sorg. Sys skonen blandade nu fina tårar och talade om Roja med innerlig kärlek. När någon gått bort, fom wi älskat, då förswinna felen, och endaft de goda sidorna wisa fig i minnets ljud; få äfwen med den bortgångna Rosa. Julie fom uu endast ihåg sin swägerskas ömhet emot henne sjelf, hennes glada och letfuua lynne; djupt tände hon tomheten och saknaden efter henne, och heligt lofwade han i sitt hjerta, att alltid wara en mor för den unga systerns qwarlemnade barn. Det grefliga paret wisade nu Julie mycken win lighet och sökte derigenom något godtgöra henne det lidande hon utstått. Julie war doc alltför uppskakad, genom wistandet på det ohyggliga ställe, hon nyss lemnat, och genom den olycka och sorg, hwilken motte i brodrens hem, och hon tände att är skulle förflyta, innan lugn och frid tunde återkomma i hennes själ. Hon war nu beständigt nere hos sin bror och wisade sig icke widare i herrskapsbyggningen. Jngen satte heller i fråga att hon mera skulle återtaga sin plats. Efter begrafningen och den strax derpå följande auktionen möttes bror och syster i fina önskningar att lemna Lindesnäs, för att sedan, i i fall de dertill tunde erhålla några medel, resa ut till Amerika. Såwäl för fin egen fom systerns skull saknade Carl tillräckligt mod, att just nu söka fig annan plat s