Till Doctorn och Biskopen Israel Bergman vid hans afresa från Hernösand den 12 Sept. 1864. Kring Zions murar vardt ett gny en gång, det var den gången Selmas Skald nedlade sin lyra evigt, med dess milda sång, hvars toner mången, mången tjusat hade; det var den gång, den trogne Väktaren i Nordens Zion, blef af döden fången. Hans rika ande talar till oss än i Herrans ord och uti tempelsången. Det vardt ett gny, ty det blef fråga om, hvem som hans plats var värdig att upptaga. Till dig, vår Israel, då stiftet kom och bad, att du det korset månde taga. Du tog det under bön till Herren Gud, att han af nåd dig styrka ville gifva; den bönen var din rätta Biskopsskrud, det var en bön, som sågs din ande lifva. Ditt hjertas rena vilja icke tröt, men kraften svek — du började att digna. Hur mången suck ifrån din själ frambröt, hvars hela lif var: — hjelpa och välsigna. Din dag blef tung — ditt kall du lade ned. Hvem kände qvalen, som ditt hjerta brände, Hvem stred den striden, du inom dig stred. Den har ej ord — den striden ingen kände. Och nu står öde Patriarkens tjäll; af stiftet du ditt ömma afsked tagit. Farväl, farväl, du ädle Israel! ett moln af saknad omkring oss sig dragit. Haf himlens frid, du ädle menskovän! af dig hvart minne dyrbart vi förklara, du ifrån oss är dock ej borta än, ty i hvart hjerta skall du hemma vara. B. Sjöfartsunderrättelser.