EGill nya werldenl! Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. iv. N:o 74.) Men Rosa fortfor att hälla fina ögon slutna, under det hennes ansigte alltmera stämplades af vödens färg. Slaget war redan gifwet, och om också förnuftet hwiskade att Eva hade rätt i fin sista försätran, så war dock Rosas helsa nu alltför ömtålig, att hon skulle kunna stå emot den sinnesrörelse, för hwilken hon warit ett rof. Förgäfwes beswor henne Eva att höra sig och att swara endast några ord. Rosa fortfor att ligga tyst, och den enda rörelse hon wisade war att trycka barnet närmare sitt hjerta, detta hjerta, hwilket slog med så fulla och oroliga slag, litsom det bråtskat att fullborda sitt dagswerke. Eva kallade på wakthustrun och skyndade ut för att foga anstalt om lätarens efterslickande. Som hon frultate att hennes närwaro endast plågsamt och ftör rande skulle inwerka på Rosa, återwände hon ide, utan sökte blott skaffa henne all möjlig wård och tillsyn. Som det war flera mil till provinciallätaren, anlände han icke förrän sent på aftonen. Han fann Rosas tillstånd mycket oroande, och då Carl om mor: gonen ankom till sitt hem, fanns ej mera någon för: hoppning att funna rädda hand hustru. Hon kände dock igen honom och ropade ömt hang namn, då han förtwiflad flöt henne i fina armar. Osammanhängande och afbrutet berättade hon om Evas befök oc) om brefwet; men nära döden hade