brådstörtade död, jemte den mildhet och redbarhet i karakteren, för hwilken han gjort fig känd, wäckte deltagande hos alla, med hwilka han kommit i någon beröring. Till och med grefwinnan, wanligen så kall och sträng, tyckte dock nu, att det war mycket synd om honom, och fom hon wäl wisste, att den bästa tröst man kunde erbjuda honom wore närwaron och sällstapet af hans syster, stickade hon ett bud med bref till domaren, för att utwerka Julies befrielse. Lagen släpper dock ide få lätt sitt rof. Budet återkom, men utan Julie. Eva fatt emellertid på sitt rum, förkrossad och tärd af de bittraste samwetsqwal; ty för hennes hjerta, ursprungligen ömt och samwetsgrannt, låg något rygligt i tanten att hafwa warit en, om också ofriwillig, orjaf till en medmenniskas död; men näfton ännu mera qwaldes hon då hon ihågkom de båda sörjande, maken och systern. i Oupphörligt fördes hon i minnet tillbaka till en förswunnen tid. Åter fåg hon den låga kojan och den arma modren, hwilken med modershjertats outsägliga ångest anförtrodde henne sina barn, och den lilla gossen, tyckte Eva, blickade nu få förebrående på henne med fina klara, sorgsna ögon; och ven lilla bleta flickans skygga blick tycktes fråga henne, Huru hon hällit sitt löfte, ty ac! hwar woro wäl nu dessa wärnlösa hwilta så ömt anförtroddes henne af en döende mor? Dottern häktad för ett brott, på hwiltet Eva sjelf ide trott, sonen sörjande den enda fällbet han egt i lifwet och hwilten hon bidragit att bes röfwa honom, till lön för den innerliga, trofofta tadsamhet, han egnat henne. Ack! tänkte Hon, hämnden gifwer endast qwal, bittra och tärande. Ack! huru ljuft deremot att förläta, att löna ondt med godt! (Forts.)