hennes blick klarnat, och nu war hon fullt öfwertygad om sin mans kärlek och redlighet. Med mild och slocknande röst slutade hon med orden: — Förlåt mig! Jag wet nu att jag warit elak, derföre måste jag wäl dö, ty jag war ide wärd min sällhet! Helsa Julie och bed henne wårda mitt barn; men resen båda långt, långt härifrån! och nu, min Carl, säg mig ännu en gång att du endast älskat din stackars Rosa! — Ja tig, endast dig! sade Carl och kysste hennes bleka läppar. Rosa tackade honom med ett lycksaligt leende och sjönk stilla ur hans armar i dödens kalla famn. Att beskrifwa den unge makens förtwiflan står knappt i mår förmåga. Först rasade han, den wan ligen få milde och saktmodige mannen, liksom wild af sorg och förtwiflan; men sedan dessa utbrott liksom mattat honom, föll han tillsammans slö, tyst och wil jelös. Man hade skickat efter örsamlingens pastor, och efter många fåfänga bemödanden lyckades det flutligen för denne att göra fig hörd och få den olycklige att lyssna till religionens dyrbara tröst. Emellanåt utropade dock Carl med skälfwande läppar: — Nej! nej! säg ide få! Det är ide Gud, fom ffifat mig min sorgekalt; det är menniskorna, hwilta mördat min sällhet, min Rosa! Sedan Carl en gang blifwit wäckt ur fin förfoffning, tycktes denna hafwa gifwit wika för en rastlös oro. Han wandrade nu oupphörligt emellan sitt barns läger och sin hustrus kallnade stoft, och slösade på dessa föremäl sina warmaste smekningar; men han återtysste doc ide fin Roja till lifwet. Hon sof, mild, blef och leende, den ewiga sömnen. De grymma olydor den unge mannen lidit inom få fort tid, hans syfters wanära, hang unga hustrus