Norrländska Korrespondenten – 17 september 1864, sida 3

äfwen lika lätt af en ömmare känsla, hwilken erhållit något hopp. Rosa, som läste de ömma orden med passionens ögon och ingifwelser, tolkade det olylistwis derefter. Wisserligen wardet stridandeemot det förs troende hon borde hysa för fin redlige man, stridande emot hwad förnuftet fade henne. Men när finnes det wäl något fundt förnuft i swartsjukans och den sårade egentärlekens känslor? dessa menniskohjertats grymma tistlar, hwilka så ofta hafwa förqwäft tärlekens och sällhetens ömtålina blommor! Rosa läste det olyckliga brefwet både länge och wil. Slutligen lät hon det falla ur fina händer, suckade djupt, tillslöt fina ögon och tycktes begrunda. Men under detta begrundande bletnade hon alltmera. Hennes andedrägt blef djup och tung. Eva förskräcktes för denna förändring, hon hade ju enrast ämnat den otacksamma en lexa. Men ack! endast handlingen är den kortsynta menniskans egendom, åtminstone till en wiss grad; öfwer följrerna bestämmer hon deremot icke. Eva lade sin hand lätt på Rosas arm och sade temligen wänligt: — Brefwet måtte wäl aldrig hafwa oroat fru Ellertz? Det skrefs såsom en tad för min åtgärd, att inspektorn fortfarande fit behålla fin plats. War derföre lugn och tro hwad fom är sanning, att Carl uteslutande älskat och älskar fin huftru. Eva wäntade förgäfwes på swar. Jntet ord, ingen rörelse fom från den bleka Rosa. — Ack! fare Eva, nu är jag dock orolig för fru Ellertz skull. Se derföre upp till mig och gif mig några ord till swar! a q Tavsff