Det war icke så mycket orden, som icke mera den ton, hwarmed Eva framsade bem, och isynnerhet hen: nes min, fom wäckte en lätt oro i Rosas rörliga finne. På en gång påminde hon sig Carls långa dröjsmål att hemta henne till Lindesnäs, då han likwäl i af: skedets stund försäkrat att han ide kunde lefwa en månad skild från sin Rosa. Rosa reste sig från sin liggande ställning och utropade: — Hwad säger fröken? Aldrig har jag föreställt mia något sådant, och fröken talar wäl blott i allminhet? Det skulle wara förskräckligt om fröken på nagot sätt syftade på min Carl! — Jag syftar på ingen, swarade Eva; men då jag talar i allmänhet, fom fru Ellertz sjelf säger, få fon det äfwen gälla honom; ty hwarföre skulle wäl han, mera än någon annan, wara ett undantag? — Ad, nej, nej! säg ide få der! ropade Rosa. Jag mar min Earls första och skall också blifwa hans sista kärlet; det har han få många gånger fagt mig, och blotta tanken på ett motsatt förhållande skulle djupt gräma mig; ty, fer fröken, jag är mycket fwartsint, jag, om min Carl, eller rättare sagdt afundsjuk, hwarföre ett enda ömhetsfullt ord, i tal eller krift, från honom till någon annan än mig, skulle göra mig mycket olycklia. Med rätt eller orätt skulle jag då anse honom för falsk och trolös, och något förtroende till honom skulle aldria återkomma i min själ! Rosa tystnade. Äfwen Eva satt stum några ögonblick. Slutligen, liksom hon hastigt hade påmint fia något, grep henues hand ifrigt ned i klädningsfickan och drog upp en liten marokinsportfölj. — Ack! sade hon, bittert småleende, hwad fru Ellertz har för underliga inbillningar! Jag har jnst här någonting, som bäst kan bewisa det nemligen ett