Norrländska Korrespondenten – 17 september 1864, sida 2

Till nya dertden! Af Elis Emil. Ur Året Du. (Forts. fr. N:o 70.) Evas ansigte war efter wanligheten allwarsamt och dystert. Hon dröjde ännu ett ögonblick på tröskeln, men inkommen i rummet helsade hon, icke precist owänliat, tog en stol och satte sig bredwid soffan, der Rosa hwilade med fin lilla dotter. — Ac, fröten Eva! utropade Rofa, fattande Evas hand. Tack, goda fröken, fom kom in till mig! jag har önskat det få högt. Carl är nu borta, bar rest till den stackars Julie, fom fröken wäl förstår, och nu har jag tänkt, tänkt få mycket fom jag eljest ide brukar; men i alla fall har det kommit mig att inse, att jag betett mig mycket illa, synnerligast emot fröken! ag har ej wisat fröken den wördnad, den uppmärksamhet, fom vet warit min pligt emot en perfon, hwilken giort både min Carl och mig få mycket godt, och retta mitt stora, oförswarliga fel wille jag bedja fröken få innerligt, få ödmjukt att förlåta mig! Om någon i Evas ungdom med få ödmjuka och försonliga ord wändt sig till henne, hade hon säkert med kärlek och förtroende öppnat sina armar för den felande; men på den äldre qwinnan, hwilkens hjerta och egenkärlek fått få djupa får och derföre blifwit misstrogen och förhärdad, återstursade Resas böner, ntan att wäcka någon rörelse. Eva swarade derföre temligen kallt: — Jcke är det wärdt att fru Ellertz nu ligger och grubblar på fådana saker!