Norrländska Korrespondenten – 17 september 1864, sida 2

erkänsla och wördnad för fröken har till en wiss grad wäckt min swartsjuka. — AH! swarade Eva, fru Ellertz gör mig alltför stor heder; wara swartsjuk på mig, fom är få ful oc) gammal! — Ja, fom fröken säger, det är allt bra tokigt, och Carl är mig dessutom så tillgifwen, och sedan kan ju fröken mest wara hans mor, och Carl älskar unge domen, ban, likasom alla män, och säger alltid, att det just mar min ungdom, och följd deraf få stora barnslighet, fom först slog an på honom, och ännu alltid kallar han mig fin lilla barnsliga Rosa. Underliga känslor rörde fig i Evas själ; ide milda och försonliga, utan bittra och qwalfulla. Den unga modren låg der så stolt, så skön, med sitt barn wid fin sida. Denna tafla wisade en sällhet, fom Coa aldrig skulle njuta, och som likwäl skulle stänkt henne högre fröjd, än de flesta andra qwinnor. Dessutom låg det också i sjelfwa Rosas deltagande och änger, fast kanske henne sjelf omedwetet, något förödmjukande, något liknande triumf, som Eva djupt kände. För hennes minne återkom också det kränkande, med qwinlig elakhet meddelade förtroendet, hwilket Rosa gifwit fin man i parken, och wid detta minne uppsteg i hen nes fjäl ett begär att hämnas. I denna finnesjtämr ning swarade hon slutligen långsamt: — Det är wisst sannt, fom fru Ellertz säger, att männen företrädeswis älska de unga bland wårt kön. Likwäl har man sett undantag, och isynnerhet att ynglingen någon gång fäster sig djupt, ja, med hela fin själ mid den qwinna, fom ide mera tillhör ung domen, ja, till och med wid den som fan räknas för äldre; men, fom sagdt är, det Händer blott med yngs lingen. Äfwen fru Eller man är ännu mycket nng.