Norrländska Korrespondenten – 17 september 1864, sida 2

Rosa, hwilken alls icke gifwit akt på Evas köld, återtog mycket ifrigt: — Jo, det är hwad jag både bör och skall göra, för att wisa fröten min ånger; och dessutom, fröken lilla, har jag äfwen tänkt så här, att fröken, fastän rik och förnäm, ändå har det bra tråkigt. Jngen man och intet barn, och fröken kan omöjligen föreställa sig, hwad jag finner mig lycklig genom den här lilla warelsen! Roja böjde sig ned och kysste med ömhet sitt barn. Men ehuru hennes rörelse war sann och ädel, woro dot orden, för att werka på Eva, illa walda; ty det finnes ett deltagande, hwilket fårar bittert, ett sådant, fom kommer hjertats fibrer att skälfwa af afund och smärta. Eva rätade på fig. — Jag tackar fru Ellertz! fade hon något förs nämt, men wi funna ju helt oh hållet lemna mina förhällanden. Lätom oss i stället sysselsätta of med Julie. Jag har aldrig trott att hon warit brottslig, och i följd deraf och af hwad mitt eget hjerta bjuder mig, lo war jag fru Ellertz att göra allt för att hjelpa henne. Jaa har redan skrifwit till min bror och han kommer wäl hem om ett par dagar. Då skall jag förmå honom att genast resa, för att med fin borgen söka befria den stackars flickan från det ohyggliga ställe, der hon nu wistas. Hon har lidit tillräckligt för det lilla goda, jaa kunnat göra henne. Och fru Ellertz man, tillade Eva med tonwigt, har också be lönat mig, han, genom sitt hjertas tacksamhet och wänliga känslor för mig. — Ac, ja! swarade Rosa, han är wisst tacksam, det kan fröken wara öfwertygad om. Men aldrig kan fröken tro hwad jag warit dum, ty denna Carls