Norrländska Korrespondenten – 7 september 1864, sida 2

Till nya werlsder! Af Elis Emil. Ur Året Dm. (Forts. fr. N:o 70.) Sedan Carl hade rest, började Rosa fundera öfwer åtifilliga saker. Hon hade ej nu något annat att sysselsätta eller förströ fia med. Hennes tankar dröjde ifynnerhet wid afskedet från hennes man och ändar målet för bans sorgliga resa. Hennes själ intogs af ett ömt medlidande, wäckt af kärlekens oro. Det war få fynd om hennes Carl, ty huru ffulle ej hang hjerta liva, då han återsåg fin syster på ett fådant ställe, och det war äfwen mycket synd om denna syster; hon war ju så god, så mild, och aldrig, aldrig hade hon tagit någon ring, det kunde icke ens sättas i fråga. Rosa funderade både hit och dit öfwer huruwida cet ej stod i hennes makt, att på något sätt kunna bjelpa denna syster. Hon insåg dock fnart fin oförmåga, men midt under hennes ifriga tänkande grep sielfförebråelsens hwassa klo in i hennes wanligen få tanklösa själ, och hon frågade fis: Månne icke äfwen jag bar en ide få ringa del i detta elände, ty på sätt och wis mar jag nog en orsak att den arvefliaa familien war få skoningslös mot min stackars swägerska Rosa fom nu så lifligt ihån fin mans missnöje och sitt eget uppförande emot fröken Eva. Ack! hade detta ide eat rum, få hade säkert ven sistnämnda medlat för Julie och dennas afskickande till häktet aldrig kommit i fråga. Rosa tänkte isynnerhet på sin blick,