Norrländska Korrespondenten – 7 september 1864, sida 2

på det mest stötande öfwermod, den högsta grad af otacksamhet. — Ia, fade den unga qwinnan, litsom till swar på fina egna tankar, jag är allt elak och Carl är mydet bättre, och äfwen Julie; men nu will jag försöka att ställa allt till rätta och bereda min stackars Carl en ftor glädje, då han kommer hem. Ack, arma Rosa, hwilfen glädje du beredde honom. Som beflut och Handling wanligen woro ett hos den lifliga Rosa, såwida ingen annans wilja lade sia emellan, beslöt hon att genast sätta sitt goda uppe såt i werket. Hon skref derföre några rader till Eva och bad henne skänka sig några minuter, emedan hon, Rosa, hade något af särdeles wigt, hwilket hon önskade få meddela fröken. Budet återwände snart med muntliga helsningar från Eva, att hon nu icke hade tid, men skulle någon dag i weckan ej försumma att infinna sig för att fe huru fru Ellertz mådde. Rosa blef ledsen, dock beslöt hon snart att göra ett ytterligare försöt, ty hon hade föresatt fig att glädja fin Carl wid hang hemkomst, med underräts telsen att hon afbedit fitt fel och försonat fig med hans wälgörarinna. ö Åter skickade Rosa sin tjenstflicka till Eva med några rader, ännu mera ödmjuka och bönfallande. Rosa wäntade mu med werklig ångest och temligen länge. Slutligen öppnades dörren långsamt och Evas mörka sidenklädning skymtade i densamma. Rosas hjerta klappade wåldsamt. Hon böjde öd: mjukt sitt hufwud och winkade lifligt med handen att Eva skulle stiga in. (Forts.)