Norrländska Korrespondenten – 7 september 1864, sida 2

sitt sista beteende då hon såg Eva, och huru hon hade gjort allt för att reta till skonlöshet, intet för att mildra, och nu först insåg hon få tydligt, att gqwin: nan bör wara eftergifwen och mild. Hon hade warit motsatsen och derigenom — hwilket mar det wärsta af allt — äfwen gjort fin Carl missnöjd och endast beredt honom fora genom sitt öfwermod, sin wisade ohörsamhet för hans wilja. Dessa sjelfbetraktelser gjorde godt i den unga qwinnans själ och werkade en mildare sinnesstämning äfwen mot Eva. Denna känsla hade dock, få under: ligt det fan förefalla, sitt ursprung från hennes eget späda barn. När hon betraktare den oskulosfulla slumrerstan wid fin sida, der hon hwilade så hjelplös, få bräcklig; ac! då tyckte hon att hon med sitt hjertblod wille skydda sitt barn mot lifwets stormar och eländen; ty hon kände en ångestfull oro förena sig med ten bäfwande sällhetskänsla, hwilken ändå ge nomträngde hwarje fiber i hennes hjerta. För fin rotters räkning såg hon med sin själs blickar långt in i framtiden. Hon skref hennes lifs roman, hon såg hennes lefnadsdag, först warm, solig och smyckad med blommor; men ack! motsatsen kunde också inträffa och vå föll tanken på Eva och gjorde taflan få mört och fall. Tänk om hennes lilla dotter en gång skulle fitta få der öfwergifwen, utan någon wän, älskad af ingen och dertill dragande armodets tunga börra! Detta behöfde wäl ide den stackars frö: ken Eva, men alla fall war hon olycklig. Aldrig mera sfulle hon smaka kärlekens sällhet, aldrig moderskänslans outsägliga ljufhet. Jngen älskade henne, in gen bemötte henne mildt eller sökte trösta henne, nej twärtom! Hon sjelf, den fattiga inspektorshustrun, hade äfwen sökt lägga sten på börda och wisat prof