Norrländska Korrespondenten – 3 september 1864, sida 2

Gill nya verlder! Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 69.) Men grefwinnan war och förblef obeweklig. Nå got medlidande hade icke funnits i hennes själ; men äfwen om så warit händelsen, hade det säkert förfmunnit wid Julies bittra, fastän rättwisa förebråelser. Den arma flickan blef derigenom fullkomligt störtad, ty i stället att bewärdiga Carl med ett enda ord till swar, wände hon sig till hofmästaren, med bestämd befallning att länsmannen genast skulle efterskickas. — Gud! min Gud! fudade Julie ochzgömde det dödsbleka ansigtet i fina händer. Och ändå fanns det der inne en person, hwilken kände ett ömt medlidande med den stackars flickan och fast beslutat att rädda henne. Det war Eva, ehuru hon hittills under tystnad endast gifwit akt på allt och hört hwad som blifwit sagdt. Nu såg hon Carl ömt omfatta sin syster. Der stodo de, innerligt slutna till hwarandra, och deras ansigteu woro så lika: wackra, ädla och ungdomliga, med samma lidande, qwalfulla uttryck. Eva war just på wägen att sätta sitt ädla uppe fåt i werket. Hon tog ett steg emot fin swägerska; men innan hon hunnit föga ett ord, öppnades dörren och Rosa wisade sig. Den unga frun skyndade fram till grefwinnan, för hwilken hon gjorde en wördnadsfull nigning, men i förbigående kastade hon utan någon helsning en blick på Eva, och denna blick afgjorde Julies öde, ty