Norrländska Korrespondenten – 3 september 1864, sida 2

dast njuter fin korta tillwaro af solsken och fommars windar, men fom wid stormwinden, wid höstens första andedrägt, lutar sitt hufwud, fäller sina blad mot jorden och stilla dör. Rosas ömtåliga belägenhet förs wärrade ännu mer det onda och innan följande dagens afton hade hon gifwit lifwet åt en liten dotter, fin och ytterst späd, liksom hon sjelf. Earl tryckte med hänryckning mor och barn till sitt hjerta, liksom så mången giort det före honom, isynnerhet wid den förstföddes födelse. Rosa befann sig så wäl, man kunde hoppas, och hon låg der, den unga modren, få strålande och skön. Den oupphörs ligt återkommande tanken på den goda, lidande systern förbittrade dod de unga makarnes fröjd. Men hoppet hwiskade snart mid den nyföddes läger, att det forgs liga förhållandet fnart ffulle reda fig. Man hoppar des ännu på och wäntade med otålighet grefwens åter komst; men tywärr förflöto åter en fem, fer dagar, utan att hwarken det ena eller andra inträffade. Rosas helsa förbättrades emellertid för hwarje dag; men hennes oro öfwer Julie ökades deremot. Carl beslöt slutligen att resa till fin syster och med detsamma äfwen tala mid ortens domare. Rosa, wil ten älskade fin milda swågerska så mycket vet stod i bennes förmåga att älffa, yrkade sjelf med ifwer att Carl skulle resa, ju förr dess hellre; och sedan han föranstaltat om öm och pålitlig wård för fin hustru samt tagit det ömmaste afsked af henne och den späda dottern, begaf han fig tidiat på morgonen till det dy stra ställe, der Julie wistades. Han hoppades doc återkomma samma dag, om också sent på qwällen. (Fortf.)