Norrländska Korrespondenten – 3 september 1864, sida 2

den bortblåste ögonblickligen Evas mildhet. Ominnans wankelmod, såwäl i det goda fom det onda, mir fade fig nu. Eva mötte, till utseendet lugn, Rosas föraktfulla, triumferande ögonkast. Hon såg blott ännu en gång på Julie och lemnade sedan, tyst och obemärkt rummet. Rosa började äfwen att bestorma grefwinnan med sina böner och urskuldanden för Julies räkning; men grefwinnan låtsade ej ens höra henne. Carl gjorde först några försök att tysta fin hustru, men då detta ej lyckades och han infåg att hwarje wädjande till matmodrens mensklighet woro förgäfwes, tog han fin hustrus arm och aflägsnade sig jemte henne och systern. Der nere i deras eget hem sökte de, så godt de kunde, att trösta hwarandra. Rosa grät och kysste Julie samt kallade henne gång efter annan sin lilla älskade syster, och Carl sökte lugna henne med hoppet att hennes oskuld snart skulle komma i dagen, att han redan andra morgonen wille resa och tala wid domaren, samt att han genast skulle skrifwa till grefwen. Julie dolde så godt hon kunde sin förtwiflan, för att icke öka deras sorg, hwilka hon så innerligt älskade; men förskräckligt föreföll henne det ögonblick, då hon slets ur deras armar, för att följa länsmanner till häktet, der den olyckliga flickan insattes, anklagad för hustjufnad. ö Sjunde kapi tlet. Hämnden. Efter systerns afresa måste Carl göra wåld på sig sjelf, för att söka öfwerwinna sin egen sorg och oro samt uteslutande sysselsätta sig med att trösta fin hustru; ty Nosa war så uppskakad och genomber dröfwad, lift en af dessa ömtåliga blommor, fom ens