Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1864, sida 3

skall anwända fina konster för att winna honom; men välna ej derpå, ty jag förklarar att denna gång skall det ej lyckas eder. — Ack, grefwinna! Jag menade ju ej något annat än att grefwen, fom är mindre häftig, skulle inse att jag är oskyldig och afwakta tiden tills någon upplysning fan winnas om huru ringen kommit i min byrå; ännu en gång bedyrar jag, att jag ide wet eller förstår det. — Men jag förstår mycket wäl din skenhelighet och dina gemena ränker! Det är den wanliga tacken man får af tiggare och uslingar, hwilka man hjelpt, det har jag många gånger sagt min galna swägherska. Endast genom henne fick vin bror förlåtelse för sitt bedrägeri, fick behålla sin plats, och huru bemöter wäl bans hustru sin wälgörarinna? jo med den swartaste otacksamhet, det mest opassande öfwermod. Din fwäi gersta är en mycket dålig menniska, fom gjort fia till en wisa för hela gården. Och du, fom jag trodde åtminstone något bättre, du öfwerträffar henne i då lighet, du stjäl juweler och lägger ut nät för dinthusbonde. Sjelfwa vitt sätt är skamlöst öfwermodiat, du glömmer oupphörligt att du endaft är en simpel fattig piga! Julie egde af naturen ett ytterst fogliat och mildt lynne; men litt alla få begäfwade personer blef hon, en gång uppbragt, det i ytterlig Arad, och wid alltför stor orättwisa nästan wild. Så äfwen nu. Wid grefwinnans sista ord rusade hon fram med blir: trande ögon och hotande ställning, få att till oc) med grefwinnan tog ett fteg tillbaka. Ä — Jag har icke stulit! utropade Julie. Och icke heller har jag haft några brottsliga tankar på I I